tiistai 25. heinäkuuta 2017

en natt i hängmatta

Det var redan förrförra veckoslutet som jag hade äran att med Vera få åka till hennes lande. Vi hade beslutit oss om att sova o hängmattor, så det gjorde vi första natten. Och du milde så vackert det var. Men du milde med vilken huvudvärk jag vaknade följande morgon, hehh. Men det var så värt det! Resten av veckoslutet blev vi väl omhändertagna av hennes morföräldrar som hade maten perfekt dukad på bordet förrän vi hunnit säga mat. Det veckoslutet var en verkligen skön paus från allt som har med vardagen att göra. Att bara kunna göra vad man känner för just precis då känns väldigt befriande. Kanske cykla till byn några kilometer ifrån, eller bara bli och sitta och tala på verandan. Och att som på ett palats få bastun färdigt uppvärmd, basta en stund, ta ett dopp i sjön, basta igen osv. <3 Om det inte annars blir lika soliga och fina dagar, lever jag i vilket fall som helst länge med det veckoslutet. Och hei, gå och check out Veras fantastiska blogg!




















keskiviikko 19. heinäkuuta 2017

Vad är det som skiljer dig från alla andra?

Jag önskar verkligen att alla skulle titta på denna monolog från början till slut



(En tanke som en vän också en gång fått från en bok. En tanke som enligt mig är så otroligt värdefull.) "You're not your thoughts, because you think them. You can't be your feelings, otherwise - who's the you that feels them. You're not what you have. You're not what you do. You're not even who you love or who loves you. There has to be something underneath all that"

tiistai 11. heinäkuuta 2017

turistande och bergsvandring i xian

Förra veckan spenderade jag och mamma några dagar i Kinas gamla fina stad Xian. Vi hade ett fullt schema med de saker som man verkligen borde göra om man åker hit. Första dagen cyklade vi på kärnstadens murar och promenerade längs Muslim Street, andra dagen gick vi på Mount Hua, eller Hua Shan och tredje dagen såg vi på Terrakottaarmén. Om du har tre eller fler dagar i Xian som vi, rekommenderar jag dig att kolla upp dessa saker! Fastän vi hade relativt mycket program, märkte jag hur avslappnande det var göra något helt annat och samtidigt vara ledig från jobbet. Med ont i vaderna (efter bergsvandringen) åkte vi hem och jag fick uppleva en sex-dagars muskelvärk endast i vadmusklerna.



























lauantai 17. kesäkuuta 2017

Varför fuskar vi?

Vad är det alla vill?

Vara lycklig.

Så simpelt skulle jag säga att det är. Och Dalailama också för den delen. När man tänker på allt ont och gott som vi människor ger upphov till här i världen, känner jag att den urprungliga, den djupaste orsaken är vår vilja att vara lycklig. Muslimextremister som självmordsbombar i storstäder, de tror ju på att deras agerande kommer att leda till en - för dem- större lycka. Att de får vara med sin Gud för evigt och att deras Gud för evigt kommer att vara stolt över att de utplånat människor som inte tror på deras Gud.

Visst är denna lycka inte någonting som kommit naturligt till dem. Man föds ju int och bara direkt känner att man måste tro på en högre makt eller en orsak till vår existens för att vara lycklig. Man är det lyckligaste man kommer då man får mat från sin mammas bröst, och är väl utvilad. Närhet, föda och sömn. Tänk om man för evigt kunde vara lycklig av det. Snart kan man få ännu starkare lyckokänslor av att leka - ha roligt. Men sen blir man äldre, och så kanske det inte räcker mera.

För vi ser vad som händer omkring oss. Vuxna människor håller inte bara på och äter, sover, kramas och pussas och leker. Vuxna människor tenderar att vilja lära sig nytt, följa med vad som händer utöver händelserna i ens eget liv. Vuxna människor tenderar att vilja hitta djupare meningar, absoluta sanningar. Mer eller mindre komplexa orsak. Till allt.

Och det känns att det är här det går (det som kan enligt vissa kallas för) fel. Man lägger inge så mycket värde på grundbehoven. Man kanske glömmer dem. Man gör dumma saker. Man kanske slutar bry sig om sina långsiktiga önskningar. Man vill ha allt nu. Man vill få "kicks" av lycka. Och det ska ske snabbt! Man fuskar, till och med med att andas ordentligt! Man går mot rött. Vill ha omedelbar underhållning och öppnar facebook. Man dricker alkohol. Testar droger. Vill ha mycket kompisar och snackar skit. Bestämmer sig för att en tro ska ge svaren och hänger sig 100 %. Man lämnar en tro och "gör uppror". Man vill bli rik, man vill vara populär och älskad, man ljuger, man fuskar, man blir överlämnad, man blir arg. Man gör dumma saker.


Vem är du? Vem är jag? Det är en svår fråga och svaren är olika beroende på vem du frågar. De flesta kanske säger "Jag vet inte". De andra kanske stöder sig på vetenskaplig forskning och har en utrustning med fina teorier, modeller och andra typs av svar.


Men en sak består. Vi försöker hitta på olika sätt att förstärka vår lycka. Vi vet inte vad den egentligen är, för den är så objektiv. Den är helt "olika" för alla. Men samtidigt på något sätt lika. Det är en någon form av grundbehov vi försöker uppfylla. Men våra hjärnor förstör det för oss. Det som gjorde oss lyckliga förra året eller förra månaden, kanske inte gör det längre. Vi inser inte samma skönhet med det stora fönstret i vårt hem som kanske samma dag vi flyttade. Det kanske inte ens är stort längre.


Sä länge vi söker lycka från yttre faktorer, har jag svårt att tro att vi kommer att hitta en värst beständig sådan. Inte för att jag skulle ha det ultimata svaret heller. Vem har egentligen? Vet ens Dalailama, på riktigt?

...

sunnuntai 11. kesäkuuta 2017



Alltså jag vill bara ha denhär bilden som rubrik. Och nu har jag det.


Det är bara så konstigt hur jag samlat på mig så mycket saker. För jag som alltid haft lätt för att slänga bort onödiga saker. De mer synliga sakerna; kläder i mängder, smycken och nagellack jag aldrig använder och random saker jag nångång fått men bara sitter och tar plats, t.ex. Och det som jag finner allra mest problematiskt (just nu iallafall) - bilderna (och filmerna). Då telefonen är full, överför jag till datorn och när datorn är full har jag min hårddisk. Problemet med min hårddisk är att den är så high-tech att jag varje gång före jag ens börjar med rumban får ont i magen eftersom jag vet att det inte kommer att bli lätt. 50% av gångerna jag försöker, hittar jag inte ens vart nånstans bilderna nu befann sig...

Sen började jag tänka på ifall bildernas mängd egentligen har något mervärde till mig..? Klar att det alltid är känsloväckande att titta på bilder från åratal bakåt, eller rentav några månader, men när jag tittat klart, är de bara där som en problematisk teknikhärva. Men man vill ju ändå inte ha datorn full med bilder utan att ha backat upp dem, för när datorn blir stulen eller går sönder, vad gör man då?

Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill komma till här, men kanske att det nog först och främst passar bäst för mig att jag nu börjar minimera ytterligare mängden bilder så att varje enskild bild är en sån att jag om 10 år verkligen skulle uppskatta att se den. Och därefter fundera ut ett fungerande system. Kanske se, hur länge dom ryms att ladda upp gratis i drive, och därefter flytta dom på ett klarare sätt också i min teknikhärva. För fastän jag bara skulle vilja vara 100% i nuet som Seppo på bilden ovan, känner jag att en mängd av välutvalda bilder att ha som minnen ändå ger ett mervärde till mig. Kanske en dag som allting känns helt bajs, blir man ju lite glad av att titta på någon bild från förra gången man var på lande eller något sånt.

tiistai 9. toukokuuta 2017

riktning

Som människor finns det en sak jag tycker skiljer oss allra mest från alla andra djur; förmågan att tänka abstrakt. Jag tänker inte på abstrakt konst eller abstrakt poesi, men abstrakt på ett sätt som gör att vi ofta tenderar att sätta upp lite större målsättningar, vilja ha någon sorts riktning och leta efter en mening med allting. Och det är just det som jag tycker är så beundransvärt i andra djur, de gör saker utan att fundera på varför de gör det, ifall det gör dem lyckliga, vad som gör dem lyckliga, vad meningen med livet är, vad de har för mål i livet, etc. Såvitt jag vet är detta bara något som människor tenderar att göra.

Det är kanske detta jag haft lite svårt med på sistone. Visst måste vi människor vara kapabla till att se saker mer abstrakt (eller inte måste, men det är ju det som gör oss till det vi är). Om vi bara skulle göra precis det vi vill just nu och fokusera helt och hållet på det, skulle vi inte ha utvecklats till det stadiet vi nu är i; vi har (antagligen) en bättre förståelse av vår omgivning än alla andra djur på denna planet, och denna förståelse har vi nått genom vår förmåga att tänka abstrakt. Personer som studerar, eller arbetar med något de ofta känner är jobbigt, måste kunna tänka abstrakt i den meningen att de "lider" nu, men det är helt ok, för det kommer att finnas någon sorts belöning. Man lär sig något nyttigt, eller man får pengar till att göra något roligt.

Ibland känner jag bara att denna kapacitet "går överbord" och börjar tänka helt för mycket på saker som aldrig kommer att ha några svar, eller saker vars svar inte gör mig gladare t.ex. Och det är då jag känner att det skulle vara så mycket lättare att vara min katt Seppo. Att varje morgon jama och bita tårna tills pappa vaknar och ger honom mat, få sina glädjestunder av att få jaga efter sitt kattspö, bara komma och gnida sig mot benen då han vill ha närhet (oberoende om han gjort något illa minuten tidigare) och varje gång tycka att det är lika spännande att titta på människorna som går utanför fönstret eller jaga bananflugan som surrar runt hans nos. Jag blir varje gång så förbryllad av hur underbar han är. Han är nöjd så lycklig bara man är snäll mot honom, så länge han får sina grundbehöv uppfyllda. Han behöver inte "släppa loss" och gå ut och dricka och dansa med kompisar för att sedan må illa och ligga i sängen nästa dag. Han gör bara sin grej varje dag oberoende om det är tisdag eller lördag.

Det sägs ju att lycka finns i de små sakerna, i morgonkaffet, i dendär nya grejen man lärt sig på träningarna, då man spelar beachvolley med kompisarna på stranden, då man känner att man gjort en god gärning etc. Men varför är det så svårt att vara nöjd hela tiden. Såsom Seppo? Varför känner jag mig så olycklig då jag inte vet riktigt vad jag vill med mitt liv? I vilken riktning jag går med mig själv? Det är särskilt då det sker dramatiska ändringar i mitt eller en väns liv som dessa frågor väcks extra starkt. Använder jag mina 24 timmar om dygnet helt rätt? Håller jag på med det jag vill att jag har hållit på med när jag är gammal? Går jag i rätt riktning?

Det är naturligtvis en väldigt svår sak. Vad jag strävar efter just nu är att försöka lyssna så lite som möjligt på utomstående press på vad jag borde göra, ha en rutin som fungerar mig, som gör mig glad, att jag gör saker som känns viktiga, viktiga på riktigt.

bästa pasta carbonaran

Hittade receptet i Edgy Vedges video, och det såg så gott ut att jag bara måste laga! Detta är verkligen den bästa pasta carbonaran jag någonsin ätit, på alla sätt och vis. Och ganska snabb att laga.

Ger anvisningarna i cups, vilket om du inte har det måttet eller orkar googla så ca 2,5 deciliter.


  1. Först skär du svampar (vilken sort som helst) och mäter de till 1 cup. Så blandar du 1 msk tamari eller annan soijasås, 2 msk olja och peppar med dessa svampar och låter dem marinera i en skål.
  2. Sen kokar du spagetti.
  3. Näst slänger du dessa såsingredienser i en mixer; 1,5 cup tärnad tofu, 2 msk (ravintohiiva/olutmallashiiva/)näringsjäst, 0,5 cup cashewnötter, 3 msk vitlök, 1 tsk grönsaksbuljongpulver (jag har inte så satt lite salt och andra passilga kryddor) och 3/4 cup soijamjölk.
  4. Sen steker du marinerade svamparna på medelvärme ca 4 minuter på var sida eller så att de börjar se ut lite som bacon. Lägg den tillbaka till skålen. 
  5. Skär en lök och stek den i pannan.
  6. Tillsätt sen den mixade såsen, varefter spagettin och svamp"baconen". Blanda och ät!