maanantai 28. marraskuuta 2016

en dag i en stad

Har du någonsin funderat på att bara för en dag åka bort till en annan stad, helt ensam? Jag har. Lördag morgon steg jag upp halv sju på morgonen, åkte spårvagn till Böles tågstation och satt mig i tåget mot Åbo. Känslan att i lugn och ro få sitta i tåget, dricka kaffe och läsa en bok...

Jag hade i förhand fått tips av min vän som bott i Åbo största delen av sit liv, printat en karta och prickat in hur jag ska ta mig till varje plats. På nätet hade jag också tagit reda på vad som händer i Åbo just den lördagen och vilken tid allt är uppe. 


Det som var särskilt skönt var att jag inte hade någon annans önskemål att ta i beaktande, och behövde inte känna någon press på att jag "måste hinna" titta på någon särskilt. Förutom en sak som jag gjorde genast då jag kommit till Åbo. Det enda min vän absolut tyckte jag skulle fara till var "Luostarinmäen käsityöläismuseo", så dit for jag.


Luostarinmäen käsityöläismuseo, är en sorts musée som visar hur just det stället såg ut förr i tiden. Jag betalade som studerande 4e vid receptionen, fick en karta och började kolla runt. Det är byggt som en liten by med olika stugor för olika ändamål. Vissa var hem, andra var posten eller guldsmedens stuga. På en av innergårdarna kom denna kvinna emot mig och berättade lite mer om just de stugorna, vem där bodde, när och varför de som ut som de såg ut.


Kanske bättre att inte berätta så utförligt om precis varje ställe jag gick till. Låter de några bilderna tala för sig.









En verkligen känsloväckande utställning i Åbos huvudbibliotek. "Afghanistan i kvinnornas ögon"


Passade på att träffa Ristos morfar som bor ca 20 ifrån Åbo centrum med buss. Vi tittade på lite söta foton på Risto som knatte. Fick sedan till hemvägen en chokladplatta så man inte behövde bli hungrig under den långa bussfärden.


Min dag var överraskande lyckad. Vädret var fint, det var lätt att hitta till ställen och de "planerade aktiviteterna" var intressanta. Hann ännu på kvällen snabbt träffa Omar som studerar i Åbo, innan han skulle uppträda i domkyrkan.

Så som den gamling jag är, var det en verkligen givande dag, och kan tänka mig att i något skede åka för en dag till en annan stad. Helt sådär annars bara.

sunnuntai 6. marraskuuta 2016

om att utveckla sig själv

Jag känner att jag aldrig riktigt vet och kan tillräckligt, att jag inte någonsin är tillräcklig som person i  alla delar av livet. De senaste veckorna har det handlar om att tackla varenda skoluppgift som kommit emot och att läsa igenom precis allt som jag borde ha läst i detta skede av varje kurs. Dessutom inte bara kurs, utan även böcker, nyheter och tidningar jag känner att jag borde läsa för att känna att jag gör något viktigt och konstant utvecklas som person. Denna fixering har kännats jättebra. Eftersom jag fått mycket gjort. Varje "utförd uppgift" har gett nästan som ett tillstång som jag skulle jämföra med att vara hög. Men tillsammans med alla träningar, som varit som en del av all fixering och sporadisk människokontakt, har jag samtidigt gått emot allt det jag vill vara som en människa. Närvarande här och nu.

Att konstant sträva efter att vara perfekt, är lite som att vara kär i en kändis. Det ger otroliga kicks och känsla av tillfällig lycka (typ när man ser någon intervju med kändisen jmf. när man lyckats få en uppgift gjord enligt alla ens krav), samtidigt som man kan känna sig väldigt olycklig. (Man inser att man aldrig kommer att vara tillsammans med denna person jmf att man aldrig kommer att känna att man nu kan ta det lugnt, att man är perfekt som det är, att man inte behöver förbättra allting etc.)

Vissa saker kan man inte påverka. Det är egentligen gällande de saker man gör självständigt, där man kan gå enligt dessa modeller. Jag tror att parförhållanden kan vara något väldigt svårt när man fungerar på detta sätt. Kanske det fungerar helt okej om båda är likadana, det vet jag inte. Men i detta fall kan det vara en väldigt svår egenskap att ha. Man kan inte "programmera om" en annan person, eller ha hen som ett objekt för ens besatthet om att utföra saker som effektivt som möjligt.

Det var en (ganska jobbig) person som sade till mig att hon måste ha massor att göra hela tiden, hennes kalender är helt full osv. När hon har mycket hon vill tala om med sin pojkvän, orkar han inte lyssna så aktivt som hon skulle vilja och hon blir frustrerad. När hon har något annat hon vill fokusera på och han istället känner för att ta kontakt, blir hon störd och förstår inte varför han inte skulle ha kunnat vara sån då när hon ville tala. Detta tror jag är ett problem som lätt kan uppstå för en person som är ganska extrem med sitt behov att hela tiden prestera.

Därför är parförhållanden något som kan vara väldigt svårt att matcha ihop med att den ena har denna växel på. Personligen känner jag att jag har väldigt svårt att balansera min personlighet in i det kaoset vi kallar för livet, eftersom man inte i all evighet kan leva ett liv i någon sorts isolation och ha det perfekta livet många kanske strävar till, eftersom det alltid finns saker som inte går så som man skulle vilja. Man är en liten klump på en planet på 510 miljoner kvadratkilometer med över 7 miljarder liknande klumpar. Klumpar vi kallar människor. Människor mer en så otroligt olik kultur. T.o.m. i samma världsdel, land och stad, blir vi så olika. Blir till med olika gener, växer upp i olika familjer och möter och blir påverkade av olika människor. Vissa på ett mer genomgripande och livsomvälvande sätt än andra.

Det som jag anser så otroligt svårt, är att lära känna dig på ett sätt som tillåter mig att förstå och acceptera dig som du är och hur jag ska vara med dig. Och att gräva ännu djupare och lära känna mig på ätt sätt som tillåter mig att förstå och acceptera mig som jag är och hur jag ska vara med mig själv. Det är nog det svåraste.