sunnuntai 6. marraskuuta 2016

om att utveckla sig själv

Jag känner att jag aldrig riktigt vet och kan tillräckligt, att jag inte någonsin är tillräcklig som person i  alla delar av livet. De senaste veckorna har det handlar om att tackla varenda skoluppgift som kommit emot och att läsa igenom precis allt som jag borde ha läst i detta skede av varje kurs. Dessutom inte bara kurs, utan även böcker, nyheter och tidningar jag känner att jag borde läsa för att känna att jag gör något viktigt och konstant utvecklas som person. Denna fixering har kännats jättebra. Eftersom jag fått mycket gjort. Varje "utförd uppgift" har gett nästan som ett tillstång som jag skulle jämföra med att vara hög. Men tillsammans med alla träningar, som varit som en del av all fixering och sporadisk människokontakt, har jag samtidigt gått emot allt det jag vill vara som en människa. Närvarande här och nu.

Att konstant sträva efter att vara perfekt, är lite som att vara kär i en kändis. Det ger otroliga kicks och känsla av tillfällig lycka (typ när man ser någon intervju med kändisen jmf. när man lyckats få en uppgift gjord enligt alla ens krav), samtidigt som man kan känna sig väldigt olycklig. (Man inser att man aldrig kommer att vara tillsammans med denna person jmf att man aldrig kommer att känna att man nu kan ta det lugnt, att man är perfekt som det är, att man inte behöver förbättra allting etc.)

Vissa saker kan man inte påverka. Det är egentligen gällande de saker man gör självständigt, där man kan gå enligt dessa modeller. Jag tror att parförhållanden kan vara något väldigt svårt när man fungerar på detta sätt. Kanske det fungerar helt okej om båda är likadana, det vet jag inte. Men i detta fall kan det vara en väldigt svår egenskap att ha. Man kan inte "programmera om" en annan person, eller ha hen som ett objekt för ens besatthet om att utföra saker som effektivt som möjligt.

Det var en (ganska jobbig) person som sade till mig att hon måste ha massor att göra hela tiden, hennes kalender är helt full osv. När hon har mycket hon vill tala om med sin pojkvän, orkar han inte lyssna så aktivt som hon skulle vilja och hon blir frustrerad. När hon har något annat hon vill fokusera på och han istället känner för att ta kontakt, blir hon störd och förstår inte varför han inte skulle ha kunnat vara sån då när hon ville tala. Detta tror jag är ett problem som lätt kan uppstå för en person som är ganska extrem med sitt behov att hela tiden prestera.

Därför är parförhållanden något som kan vara väldigt svårt att matcha ihop med att den ena har denna växel på. Personligen känner jag att jag har väldigt svårt att balansera min personlighet in i det kaoset vi kallar för livet, eftersom man inte i all evighet kan leva ett liv i någon sorts isolation och ha det perfekta livet många kanske strävar till, eftersom det alltid finns saker som inte går så som man skulle vilja. Man är en liten klump på en planet på 510 miljoner kvadratkilometer med över 7 miljarder liknande klumpar. Klumpar vi kallar människor. Människor mer en så otroligt olik kultur. T.o.m. i samma världsdel, land och stad, blir vi så olika. Blir till med olika gener, växer upp i olika familjer och möter och blir påverkade av olika människor. Vissa på ett mer genomgripande och livsomvälvande sätt än andra.

Det som jag anser så otroligt svårt, är att lära känna dig på ett sätt som tillåter mig att förstå och acceptera dig som du är och hur jag ska vara med dig. Och att gräva ännu djupare och lära känna mig på ätt sätt som tillåter mig att förstå och acceptera mig som jag är och hur jag ska vara med mig själv. Det är nog det svåraste.

2 kommenttia: