tiistai 9. toukokuuta 2017

riktning

Som människor finns det en sak jag tycker skiljer oss allra mest från alla andra djur; förmågan att tänka abstrakt. Jag tänker inte på abstrakt konst eller abstrakt poesi, men abstrakt på ett sätt som gör att vi ofta tenderar att sätta upp lite större målsättningar, vilja ha någon sorts riktning och leta efter en mening med allting. Och det är just det som jag tycker är så beundransvärt i andra djur, de gör saker utan att fundera på varför de gör det, ifall det gör dem lyckliga, vad som gör dem lyckliga, vad meningen med livet är, vad de har för mål i livet, etc. Såvitt jag vet är detta bara något som människor tenderar att göra.

Det är kanske detta jag haft lite svårt med på sistone. Visst måste vi människor vara kapabla till att se saker mer abstrakt (eller inte måste, men det är ju det som gör oss till det vi är). Om vi bara skulle göra precis det vi vill just nu och fokusera helt och hållet på det, skulle vi inte ha utvecklats till det stadiet vi nu är i; vi har (antagligen) en bättre förståelse av vår omgivning än alla andra djur på denna planet, och denna förståelse har vi nått genom vår förmåga att tänka abstrakt. Personer som studerar, eller arbetar med något de ofta känner är jobbigt, måste kunna tänka abstrakt i den meningen att de "lider" nu, men det är helt ok, för det kommer att finnas någon sorts belöning. Man lär sig något nyttigt, eller man får pengar till att göra något roligt.

Ibland känner jag bara att denna kapacitet "går överbord" och börjar tänka helt för mycket på saker som aldrig kommer att ha några svar, eller saker vars svar inte gör mig gladare t.ex. Och det är då jag känner att det skulle vara så mycket lättare att vara min katt Seppo. Att varje morgon jama och bita tårna tills pappa vaknar och ger honom mat, få sina glädjestunder av att få jaga efter sitt kattspö, bara komma och gnida sig mot benen då han vill ha närhet (oberoende om han gjort något illa minuten tidigare) och varje gång tycka att det är lika spännande att titta på människorna som går utanför fönstret eller jaga bananflugan som surrar runt hans nos. Jag blir varje gång så förbryllad av hur underbar han är. Han är nöjd så lycklig bara man är snäll mot honom, så länge han får sina grundbehöv uppfyllda. Han behöver inte "släppa loss" och gå ut och dricka och dansa med kompisar för att sedan må illa och ligga i sängen nästa dag. Han gör bara sin grej varje dag oberoende om det är tisdag eller lördag.

Det sägs ju att lycka finns i de små sakerna, i morgonkaffet, i dendär nya grejen man lärt sig på träningarna, då man spelar beachvolley med kompisarna på stranden, då man känner att man gjort en god gärning etc. Men varför är det så svårt att vara nöjd hela tiden. Såsom Seppo? Varför känner jag mig så olycklig då jag inte vet riktigt vad jag vill med mitt liv? I vilken riktning jag går med mig själv? Det är särskilt då det sker dramatiska ändringar i mitt eller en väns liv som dessa frågor väcks extra starkt. Använder jag mina 24 timmar om dygnet helt rätt? Håller jag på med det jag vill att jag har hållit på med när jag är gammal? Går jag i rätt riktning?

Det är naturligtvis en väldigt svår sak. Vad jag strävar efter just nu är att försöka lyssna så lite som möjligt på utomstående press på vad jag borde göra, ha en rutin som fungerar mig, som gör mig glad, att jag gör saker som känns viktiga, viktiga på riktigt.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti