lauantai 17. kesäkuuta 2017

Varför fuskar vi?

Vad är det alla vill?

Vara lycklig.

Så simpelt skulle jag säga att det är. Och Dalailama också för den delen. När man tänker på allt ont och gott som vi människor ger upphov till här i världen, känner jag att den urprungliga, den djupaste orsaken är vår vilja att vara lycklig. Muslimextremister som självmordsbombar i storstäder, de tror ju på att deras agerande kommer att leda till en - för dem- större lycka. Att de får vara med sin Gud för evigt och att deras Gud för evigt kommer att vara stolt över att de utplånat människor som inte tror på deras Gud.

Visst är denna lycka inte någonting som kommit naturligt till dem. Man föds ju int och bara direkt känner att man måste tro på en högre makt eller en orsak till vår existens för att vara lycklig. Man är det lyckligaste man kommer då man får mat från sin mammas bröst, och är väl utvilad. Närhet, föda och sömn. Tänk om man för evigt kunde vara lycklig av det. Snart kan man få ännu starkare lyckokänslor av att leka - ha roligt. Men sen blir man äldre, och så kanske det inte räcker mera.

För vi ser vad som händer omkring oss. Vuxna människor håller inte bara på och äter, sover, kramas och pussas och leker. Vuxna människor tenderar att vilja lära sig nytt, följa med vad som händer utöver händelserna i ens eget liv. Vuxna människor tenderar att vilja hitta djupare meningar, absoluta sanningar. Mer eller mindre komplexa orsak. Till allt.

Och det känns att det är här det går (det som kan enligt vissa kallas för) fel. Man lägger inge så mycket värde på grundbehoven. Man kanske glömmer dem. Man gör dumma saker. Man kanske slutar bry sig om sina långsiktiga önskningar. Man vill ha allt nu. Man vill få "kicks" av lycka. Och det ska ske snabbt! Man fuskar, till och med med att andas ordentligt! Man går mot rött. Vill ha omedelbar underhållning och öppnar facebook. Man dricker alkohol. Testar droger. Vill ha mycket kompisar och snackar skit. Bestämmer sig för att en tro ska ge svaren och hänger sig 100 %. Man lämnar en tro och "gör uppror". Man vill bli rik, man vill vara populär och älskad, man ljuger, man fuskar, man blir överlämnad, man blir arg. Man gör dumma saker.


Vem är du? Vem är jag? Det är en svår fråga och svaren är olika beroende på vem du frågar. De flesta kanske säger "Jag vet inte". De andra kanske stöder sig på vetenskaplig forskning och har en utrustning med fina teorier, modeller och andra typs av svar.


Men en sak består. Vi försöker hitta på olika sätt att förstärka vår lycka. Vi vet inte vad den egentligen är, för den är så objektiv. Den är helt "olika" för alla. Men samtidigt på något sätt lika. Det är en någon form av grundbehov vi försöker uppfylla. Men våra hjärnor förstör det för oss. Det som gjorde oss lyckliga förra året eller förra månaden, kanske inte gör det längre. Vi inser inte samma skönhet med det stora fönstret i vårt hem som kanske samma dag vi flyttade. Det kanske inte ens är stort längre.


Sä länge vi söker lycka från yttre faktorer, har jag svårt att tro att vi kommer att hitta en värst beständig sådan. Inte för att jag skulle ha det ultimata svaret heller. Vem har egentligen? Vet ens Dalailama, på riktigt?

...

sunnuntai 11. kesäkuuta 2017



Alltså jag vill bara ha denhär bilden som rubrik. Och nu har jag det.


Det är bara så konstigt hur jag samlat på mig så mycket saker. För jag som alltid haft lätt för att slänga bort onödiga saker. De mer synliga sakerna; kläder i mängder, smycken och nagellack jag aldrig använder och random saker jag nångång fått men bara sitter och tar plats, t.ex. Och det som jag finner allra mest problematiskt (just nu iallafall) - bilderna (och filmerna). Då telefonen är full, överför jag till datorn och när datorn är full har jag min hårddisk. Problemet med min hårddisk är att den är så high-tech att jag varje gång före jag ens börjar med rumban får ont i magen eftersom jag vet att det inte kommer att bli lätt. 50% av gångerna jag försöker, hittar jag inte ens vart nånstans bilderna nu befann sig...

Sen började jag tänka på ifall bildernas mängd egentligen har något mervärde till mig..? Klar att det alltid är känsloväckande att titta på bilder från åratal bakåt, eller rentav några månader, men när jag tittat klart, är de bara där som en problematisk teknikhärva. Men man vill ju ändå inte ha datorn full med bilder utan att ha backat upp dem, för när datorn blir stulen eller går sönder, vad gör man då?

Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill komma till här, men kanske att det nog först och främst passar bäst för mig att jag nu börjar minimera ytterligare mängden bilder så att varje enskild bild är en sån att jag om 10 år verkligen skulle uppskatta att se den. Och därefter fundera ut ett fungerande system. Kanske se, hur länge dom ryms att ladda upp gratis i drive, och därefter flytta dom på ett klarare sätt också i min teknikhärva. För fastän jag bara skulle vilja vara 100% i nuet som Seppo på bilden ovan, känner jag att en mängd av välutvalda bilder att ha som minnen ändå ger ett mervärde till mig. Kanske en dag som allting känns helt bajs, blir man ju lite glad av att titta på någon bild från förra gången man var på lande eller något sånt.